Frisyrchocken

När jag var 6 år var jag en liten spinkig och guldlockig tös som inte lade allt för stor vikt vid hur jag såg ut på huvudknoppen. Gick med en liten tofs på huvudet som min mor vid festliga tillfällen rullade upp på en spole så den fick en liten krull och så satte hon ett rött band i. Så var jag nöjd. Men min mor hade fått för sig att jag skulle klippa mig och få till en polisongfrisyr med lite höjd som var populärt då i början på 70-talet. Jag var skeptisk och motsträvig minns jag. Men min mor var enveten och övertalade mig till slut att gå med till frissan som också var min kusin. Hon hette Gun och hade sin salong bredvid ICA. Mor Hjördis satte ner mig i frisörstolen och tänkte att hon kunde passa på att handla lite under tiden som jag blev modernt klippt. Där satt jag med Gun och hennes sax. Klipp klipp så rök dom små lockarna. Vet inte om Hjördis hann berätta för Gun vilken frisyr hon hade tänkt sig men antingen hade hon glömt eller så hade Gun inte lyssnat för polisongfrisyren rök all världens väg. Hela min lilla kropp protesterade men det kom inte ett ljud ur min mun. Förmodligen var jag chockad. Herregud som jag såg ut. Tårarna brände men jag höll krampaktigt tillbaka dom bet ihop och längtade efter mamma. Resten är ett svart hål. Kommer inte ihåg något mer än att jag låg hemma i sängen och skrek, jag var förtvivlad. Hörde långt bort att mamma mötte kompisar och syrran på trappen och bad dom säga att jag blev fin i håret. Hon tvingade upp mitt lilla hår på en spole och försökte få till en krull igen men det var kört.
Kulmen på frisörkatastrofen var att klass 1A skulle ta sitt första skolkort. Flickor för sig och pojkar för sig. Jag hamnade i pojkarnas kö. Sammanbiten och knäckt. Detta är historien om varför jag aldrig mer i hela mitt 46-åriga liv har haft kort frisyr.