Tack tusen tack

Går i ett blommande växthus känns det som. Blommor överallt. Luktar gott. Varenda vas jag har får jobba. En fördel med att fylla år i den gråaste av alla månader, blommorna gör att man studsar till av ljuvlig färgprakt.
Tack alla ni om grattat mig. 50 år. Faktiskt glad över att ha fått fylla 50. Det trodde jag inte i våras.
Idag har jag bytt urinledare igen. Litet ingrepp men stort för mig. Blev inropad först i det överfulla väntrummet. Hade så ont för man får inte ta sina mediciner innan operation. Väl inne och ombytt till landstingets outfit så fick jag lov att ta min spruta och lägga mig i sängen och vänta på min tur. Man ligger som på rad. Först i ledet igen. Rullades in till operationssalen och sen kommer jag inte ihåg så väldigt mycket mer av dagen. På uppvak har jag ett litet diffust minne av läkaren som sa att du borde haft väldigt ont för det var mycket grus runt urinledaren. Sen knoppade jag in igen. Väcktes av en sköterska som undrade om jag ville ha lite fika. -Ja vad gott, tack sa jag. Sällan beskt kaffe och skogaholmslimpa smakar så gott som då.
Nu är det gjort för den här gången. Just nu mår jag inte så väldigt bra. Ont trots spruta. Det tar på den lilla kroppen att både fylla 50 och operera sig under samma vecka. Gott att ha sin syster här i kväll om något skulle gå snett...

Undanber mig

Länge länge sen jag skrev. Har inte orkat lägga tid på detta. Har dessutom inga roliga besked att skriva om. Jag blir ju inte bättre precis. Förra veckan var en vända på lasarettet igen. Sofie fick vara min stöttepelare den här gången, innan larm och allt gått fram. Ambulansen kom och in på E71. Såg dubbelt av allt och sluddrade som värsta fyllan efter att dom proppat mig full med febernedsättande och smärtlindring. När jag skulle förklara för min läkare Lena och Lena så stannade jag upp mitt i mitt försök av min sjukdomsbeskrivning och frågade -Jag sluddrar eller? Lena som aldrig skrattar utan är en oerhört allvarlig och seriös läkare brast ut i skratt och sa -Jaa a det gör du.
Nåväl in på torsdagen och ut på fredagen efter mycket tjat från min sida. Det hjälpte inte att dom hade lagt på en mullig, tjock och go madrass så min magra lilla kropp inte skulle få skavsår. Jag ville hem. Kom hem med ett överfullt kuvert och anvisningar hur och när jag skulle ta preparaten. Det blev lite vimsigt en stund i min halvdrogade hjärna men nu funkar det fint.

50-årsdagen rycker allt närmre och jag undanber mig här vänligt men mycket bestämt all eventuell uppvaktning. Jag kommer att fira med mina närmaste. Orkar inte med något annat firande tyvärr.

Ska försöka skriva lite oftare här på bloggen även om det inte är några positiva nyheter jag förmedlar.

//Tina

Snart kärring

1962-11-12. Sextiotvå elva tolv. Om nästan precis en månad ramlar jag över strecket. 50 år. Och hur gör jag? Inte enkelt. Jag planerar ju inte ens morgondagen. Det får ge sig. Om jag varit frisk hade jag önskat mig en biljett till Muse i Malmö men nu finns det inte på kartan ens en gång. Skulle aldrig orka med en hel konsert. Sitter och lyssnar på deras senaste och jag är helt såld på dessa tre oerhört musikaliska killar.

Idag är Malin min allt-i-allo. Hon handlar och hämtar medicin. Är utan sömntabletter och har därför inte sovit en sekund inatt. Ska strax få taktil massage här hemma så jag knoppar nog in en stund i eftermiddag. Om inte grannen Kent spränger sönder hela huset. Hoppar högt var tionde minut. Han har fått dit en sprängkille som ska ta bort stenen som ligger mitt i hans nya planerade häckfåra. Själv står han vid sidan om och ler med hela ansiktet. Kul när det smäller.

Dagarna går

Höst. Löven ramlar utan att bjuda på färgprakt. Allt är bara gult och brunt. Vart tog alla höstfärger vägen? Grannen ska ha ner en häck mellan våra tomter innan det blir för sent. Han gräver och gräver. Stor sten kom i hans väg och en morgon vaknade jag av en tandläkarborr i örat. Halv 9 satte han borret i stenen och började. Han höll på hela dan och borret bet sig ner säkert 5 cm. Han gav upp. Idag ska det komma nån och hjälpa honom. Är ändå lite halvt orolig för i somras hade han hjärtsvikt och häckdiket är inte färdiggrävt än.
Jag själv håller näsan över linjen. Förra veckan var lite svår och tung. Jobbigt när en hel dag kan gå åt till bara gråt. Har blivit övertalad av min kurator att peta i mig i alla fall ett halvt piller mot oro/ångest. Och det är klart att om alternativet är att sitta och gråta så är det kanske bättre att faktiskt ta ett litet piller. Så jag gjorde det och jag blev varken dreglig eller avtrubbad och tårarna tog slut.
Finns andra fina piller i tillvaron som man mår bra av på riktigt. Svågern kom och hämtade mig en lunch och bjöd på en rejäl åktur i min favoritbil ...

Jag troooor kanske ...

... att mitt hår stannar kvar på knoppen nu. Förmodligen bara för att jag var och köpte två nya Resterödmössor idag. Jag har kunnat dra av stora tussar flera gånger om dagen nu i ca 2 månader. Att det finns nåt kvar är en gåta. Den sista tiden har jag haft mysse på huvudet. Ser så sjuk ut på nåt sätt när inte frisyren finns.
Igår var en svarta gropen dag igen. Satt nån på bröstet redan när jag vaknade på morgonen. En tung f-n. Tårar tårar tårar. Dom slutade inte att rulla. Malin kom hem och höll om mig. Sen kom kompis Gulli och klippte/trimmade gräsmattan. Och så syster och svåger framåt kvällningen. Mona sov över. Hon somnade gott i fåtöljen en stund innan vi släckte och gick och lade oss. Även om vi inte sågs så mycket så var det skönt att höra ljud från en annan människa i huset. Hon var borta när jag vaknade men hade tagit in tidningen och skrivit en liten fin lapp. Så då försvinner maran från bröstkorgen efter hand. Malin fick nog ta värsta smällen. Inte kul att ha en mamma som bara gråter.
Idag har varit en hundra gånger bättre dag. Tittar ut på min fixade trädgård och vet inte hur jag ska kunna tacka alla supersnälla vänner som hjälper mig med saker som jag förr fixade med vänster hand.
Tack snälla ...

Sliten i huvudet

Har varit en tuff vecka både fysiskt och mentalt. När man ligger på soffan och väntar på att kroppen ska komma iordning så flyger hjärnan lätt iväg. Tänker att här ligger jag och sjunker djupare och djupare ner i skiten pch att dagarna läggs på nedräkningskontot. Blir så ohyggligt nedstämd. Människor ringer och jag kan inte svara för tårarna bara rinner. Samtidigt så är det ju det jag behöver, händer som drar upp mig ur hålet och får mig att funka igen. Igår var en konstant gråtdag. Johanna ringde när hon slutat jobbet och tog sig hem till mig i regnet. Jag var ingen rolig person men tårarna slutade rinna och jag tyckte det var så skönt att hon var här. Sov över och tog bussen tidigt i morse. Och i tisdags gjorde Malin samma sak. Kom hem hit sent på kvällen bara för att sova hos sin lilla utslagna mamma. Lilla... jag är verkligen äckligt liten på kroppen. Inget skönhetsideal här inte. Knotig. Usch. Njut av era välkända kroppar som ser ut som dom alltid gör, kanske nåt kilo upp eller ner men som ändå behåller sin form.
Tur det finns kläder.
Nu ska jag åka och hämta Johanna igen. I morrn blir det kroki....och jag är inte modell

Bloggsemester

Har varit lite mycket det sista så jag har helt enkelt inte orkat skriva.
För två veckor sedan var syster, jag och mina töser i Köpenhamn och hade det mysigt. Småshoppade, var på Louisianna, åt gott. På vägen hem kom febern. Stoppljus. Stannade i bilen under däck på väg över till Helsingborg. Malinsmulan fyllde 20 på söndagen så stort kalas som jag inte hjäpte till så där fantastiskt mycket med. Johanna och Mona fixade.
I helgen var Mona och jag högst upp i Sverige. Kiruna. På lördagsmorgonen åkte vi sakta ut mot Nikkaloukta och en efterlängtad helikopterfärd, min första någonsin. Satt och fikade med lille Mattias som hade hand om markservicen medans piloten kämpade sig från Abisko ner till oss. Det blåste. Sen kom då coole piloten som hette Marcus. Såg precis ut som en pilot ska se ut. Mörk, skäggstubb och pilotglasögon och en mörk trevlig röst. Vi lyfte och svepte mellan bergen. Fru Kebne fick vi inte flyga över p g a vinden. -Där ligger tjjibbetjocke och där har du .... Kommer inte ihåg ett namn förutom Lappporten.
Sen hade vi fortsatt mysigt i trädhotellet i Luleå innan färden gick hemåt. Febern kom först på tisdagen den här gången. Nu är jag salta på benen igen.
Nu får det vara lungt med resor för ett tag.
I övrigt är väl mitt tillstånd ok. Är lite deppig från och till. Märker hur min kropp inte orkar så som jag är van vid. Maten smakar gift och jag försöker sålla ut det jag tycker smakar som förr. Blir mycket frukt, bär, mjölk och sånt. Idag kommer mor min med lite mat. Köttbullar och potatismos tror jag det blir. Hon e snäll hon ...