Snart kärring

1962-11-12. Sextiotvå elva tolv. Om nästan precis en månad ramlar jag över strecket. 50 år. Och hur gör jag? Inte enkelt. Jag planerar ju inte ens morgondagen. Det får ge sig. Om jag varit frisk hade jag önskat mig en biljett till Muse i Malmö men nu finns det inte på kartan ens en gång. Skulle aldrig orka med en hel konsert. Sitter och lyssnar på deras senaste och jag är helt såld på dessa tre oerhört musikaliska killar.

Idag är Malin min allt-i-allo. Hon handlar och hämtar medicin. Är utan sömntabletter och har därför inte sovit en sekund inatt. Ska strax få taktil massage här hemma så jag knoppar nog in en stund i eftermiddag. Om inte grannen Kent spränger sönder hela huset. Hoppar högt var tionde minut. Han har fått dit en sprängkille som ska ta bort stenen som ligger mitt i hans nya planerade häckfåra. Själv står han vid sidan om och ler med hela ansiktet. Kul när det smäller.

Dagarna går

Höst. Löven ramlar utan att bjuda på färgprakt. Allt är bara gult och brunt. Vart tog alla höstfärger vägen? Grannen ska ha ner en häck mellan våra tomter innan det blir för sent. Han gräver och gräver. Stor sten kom i hans väg och en morgon vaknade jag av en tandläkarborr i örat. Halv 9 satte han borret i stenen och började. Han höll på hela dan och borret bet sig ner säkert 5 cm. Han gav upp. Idag ska det komma nån och hjälpa honom. Är ändå lite halvt orolig för i somras hade han hjärtsvikt och häckdiket är inte färdiggrävt än.
Jag själv håller näsan över linjen. Förra veckan var lite svår och tung. Jobbigt när en hel dag kan gå åt till bara gråt. Har blivit övertalad av min kurator att peta i mig i alla fall ett halvt piller mot oro/ångest. Och det är klart att om alternativet är att sitta och gråta så är det kanske bättre att faktiskt ta ett litet piller. Så jag gjorde det och jag blev varken dreglig eller avtrubbad och tårarna tog slut.
Finns andra fina piller i tillvaron som man mår bra av på riktigt. Svågern kom och hämtade mig en lunch och bjöd på en rejäl åktur i min favoritbil ...