Hua

Johanna, min dotter, tror på spöken. Hon ser och hör allt möjligt. Igår kväll när vi satt på Babbel och åt tapas berättade hon att det spökar i vårt hus. -Men det är ju helt nytt, sa jag. Då kan det väl inte finnas några oroliga själar? Jo då är det så fiffigt att om man är en öppen själ så kan spökena hänga med hem berättade hon. -Jaha, sa jag vad har hänt då? -Ja det var några dagar sedan när jag låg i min säng och sov. Jag vaknade till och tittar upp över täcket och då står det en person i t-shirt och underkläder vid fotänden av min säng, berättade hon. -Men herregud blev du inte rädd? sa jag. -Nä, jag var rätt trött så jag somnade om.

Sen berättade hon om spöken hon sprungit på genom åren. Det tydligaste var nog när dom var i Italienska alperna med sin pappa. Johanna blev sjuk under semestern och låg hemma själv en dag på rummet. Hon hörde hasande steg som vandrade runt lite planlöst. Hon berättade detta för sin pappa när han kom hem och precis innan hon skulle beskriva vad det var hon hade hört flikade hennes syster Malin in och sa - Visst är det någon som hasar runt här? Hmmm, sa pappan lite skeptiskt, det låter konstigt. Sen pratades det inte mer om det. Dom fick varsin slickepinne med en sån där visselpipa i. Dessa visselpipor blåstes det ganska friskt i ett tag men när dom tystnat och lagt ifrån sig piporna så hördes det helt plötsligt ett långdraget visselpipsvisslande från rummet bredvid. Dom tittade på varandra och håren på armarna reste sig...
Vet nu inte om det är detta spöket som har hittat hem till oss men troligt är nog att det är någon från kyrkan som besöker oss då det är kyrklig mark vårt hus är byggt på...

Back again

Ska försöka ta mig i kragen och komma igång med min lilla blogg igen. Svårt att komma på vad .... knaaaak. Vad var det? Huset lever. Det sätter sig. Och spricker. Små fina sprickor syns i mitt cementgolv. En inte lika liten och fin spricka har uppstått i tvättstugan. Bra att huset valde tvättstugan att spricka mycket i. Spelar inte så stor roll därute för i det rummet är man inte längre än nödvändigt. Tackar också byggritarkillen som rekommenderade två extra järnbalkar i mina "flyglar". Snön ligger tungt på taket. Men tomten är fin. Nu. Allt är gömt under täcket. Allt utom en knallgul yta som min extrahund Rocky fixade innan han stack hem till husse. Försöker sparka över den men på nåt konstigt sätt tar det gula sig upp till ytan igen. Uppfarten är i övrigt som ett dansgolv. Världens snällaste granne har varit i farten igen. Kent har gjort en hjälteinsats och kört med sin snöslunga minutiöst i varje vrå. En trött Tina körde hem från jobbet sist det snöade flingor stora som vantar. Tänkte på sin ömma snöskottararm och såg framför sig en uppfart djupt inbäddad i det vita. Men icke! Uppfarten var kliniskt ren! Kent du är en hjälte, sa jag när jag träffade honom dagen därpå. Kent log och sa - Kan man göra någon glad så ska man göra någon glad.
Sofie på jobbet trodde inte att det var nåt vidare med snö i Brämhult. Hon kommer från Lerum och där vet man inte vad en riktig vinter innebär. Var därför tvungen att filma lite en lunch så hon verkligen skulle fatta varför jag har svårt att lyfta vänsterarmen i nån högre vinkel. Lägg därtill ytterligare 30 cm snö som har hittat vägen ner från himlen. Hon log och sa att hon förstod min klagan.

Väldigt fint

http://vimeo.com/6311077