Huset och jag

Jag kommer precis från mitt bygge. Har suttit där på en hög med lecablock i över en timma. Jag njuter. Det är häftigt. Har suttit där och planerat och försökt se framför mig hur det kommer att bli. Sopat lite och rullat ihop sladdar. Det är varmt och gott, fläktarna vrålar ut värme och jag vågar inte tänka på hur mycket ström dom drar i mitt något otäta hus. Nästa vecka kommer fönstren och så ska dom börja mura upp inneväggarna. Plåt på taket. Just nu är tydligen huset som ett korthus, inget som stagar upp det så det får fasen inte börja blåsa. Och det pirrar i min mage. Pengarna rullar och det är svårt att ha koll på allt. Sitter och går igenom fakturor och försöker veta var bjälklag, råspont, Paroc och kertobalkar hör hemma i underlagen. Men jag är lite stolt över mig själv, tycker faktiskt att jag är ganska modig eller så är jag bara galen. Kanske sitter i en liten 2:a med hästalån om nåt år fast då har jag i alla fall lärt mig nåt...

Ellos Expo

Tidigt 70-tal. Ellos Expo. Ingång från Skaraborgsvägen. Två stora vippdörrar och så uppför en bred trappa. Ljudet av en Hammondorgel sätter stämningen. En liten rund farbror spelar shoppingmusik live på ett litet podie mitt i varuhuset. Vi ilar snabbt bort mellan snurrställningarna för att markera bra platser. Mamma Hjördis och hennes syster Kerstin i täten och så jag och syrran några steg efter. Det är modevisning på Ellos Expo. Tore Skogman är konferencier och vi är i tid som vanligt. Vi är uppväxta med att vara i tid, gärna i alldeles för god tid. Är det kalas på gång så är vi alltid en kvart före utsatt bjudtid. Då, när mor och far höll i klockan. Vi fick i alla fall grymma platser. Mitt i. Det är nämligen inte bra att sitta för långt fram. Det är en hög catwalk som går ut som små landbryggor i lokalen. Vi lägger ut jackor och väskor och så kan man strosa runt i några timmar innan det är dags för årets kollektionsvisning. Det är verkligen smockfullt med folk och när det börjar dra ihop sig så sitter vi där på våra toppenplatser. Tore kommer sjungande in på scenen och drar igång visningen. Proffsmodeller. Kurt, Lisbeth, Hans, Liz och allt vad dom heter. En av modellerna har en mer lyckad polisongfrisyr än den som kusinen Gun fick till på mitt lilla huvud. Tore talar om vad Lisbet har på sig, en ljusblå byxdress med sydda pressveck som finns i färgerna gul, ljusblå, vitt och roströd ... Nya katalogen ligger utplacerad och vi shoppar loss bland nyheterna efter visningen. Eller rättare sagt så kollar vi in vad vi tycker är fint och så beställer vi via min morbror Hasse som jobbar på Ellos och har 20%. Vi är ju boråsare.
Det var tider det.

Alingsås - en stad med tempo

Har vart i Alingsås i helgen. Jisses vad folk. Snirklade runt efter en parkeringsplats i evighet. Hittade en 30 minutersplats till slut precis utanför Baldershage! Det var säkert 10 år sedan jag var i den lilla staden senast. På den tiden då jag var en vanlig familj med man och barn så åkte vi dit lite då och då och framförallt fikade. En gång, då på den tiden, så gick jag och min fd runt med vår förstfödda lilla dotter i en liten sulky, stolta föräldrar. Fram kommer två rätt påstrukna herrar..man kan säga att dom hade en del erfarenhet av Anitras sortiment. Dom pekar på ekipaget och frågar; Å hur gammal e den där då? Vi sträcker på oss lite och säger 2 år. Faan det kan man inte tro, säger herrarna, däckena e ju inte alls sletna..
I alla fall, jag blev förvånad över hur stan har utvecklats. Då var det ju bara en massa mysiga fik men nu hade det helt plötsligt ploppat upp en hel del mycket inspirerande butiker inom framförallt inredning. Hade en teori ett tag om att Alingsås har byggt upp sin kärna runt en social tillvaro. Folk åker in och fikar en lördag fast det inte är lönehelg, man strosar runt och fyller gator och torg. Vi är ju flockdjur som vill umgås trots allt. Drog teorin för min kollega Krille som snabbt dödade den och sa att; - Nu är det så att det var faktiskt lönehelg då dom flesta får sin lön den 25:e. Jaha ja så var det med det. Det är bara vi och så kanske nåt mer litet företag som sitter och tjuvhåller på lönen till den 27:e. Ahhh imorrn fylls mitt konto..

Det hårda blogglivet

Pratade med en tjej på telefon som jag har jobbat en hel del ihop med genom åren. Duktig, rolig och lite galen. Vi har inte träffats på ett tag och vi pratade på om vad vi gör å så. Jag sa -Jag hörde att du har börjat blogga igen. Jaa, sa hon, jag och en granne har startat en blogg som heter Utsikt över livet på en ö, vi har 4000 besökare och vi har bara varit igång i en vecka. Wow tänkte jag, inte dåligt. Så sa jag att jag har också en liten blogg. Ja, jag vet , sa hon. Jag har läst den. Du är där jag var för några år sen. Pang. Hoppsan tänkte jag nu är vi bloggkonkurrenter eller vad hände? Jag kommer ihåg när hon startade sin första blogg då för en sisådär 4 år sedan. Hon är en av de mest internetovana människor jag känner och jag är fortfarande förvånad över hur hon överhuvudtaget fick igång datorn. Och när hon berättade för sin tonårsdotter att nu, nu har mamma startat en Blobb så suckade dottern och sa att mamma det heter inte blobb, det heter blogg. Blobben var skitrolig och hon gjorde ju faktiskt precis så som jag gör nu, skriver om allt möjligt. Kul saker som händer runt om ens egna lilla person utan en tanke på att varken tjäna pengar eller skapa debatt. Om jag hade det syftet skulle jag förmodligen dra igång en byggahusblobb, för det har jag rätt bra koll på nu. Men för er som vill se hur en blogg med 4000 besökare på en vecka tar sig ut så kika in på metrobloggen.se/utsiktoverlivet
Jag lär inte vara på den nivån förrän om några år...jag är ju lite sen

En ljuvlig fredagskväll mitt i januari

Precis nu sitter jag och njuter av en grym Kent-låt i mina öron som jag har laddat ner gratis på Kent.nu. På drift. Repeat. Repeat. Åhh så bra. Och jag mår bra. Mätt i magen. Båda mina vackra barn hemma som dessutom är på ett strålande humör. Malin spelar elriff och övar inför sin första spelning. En bit kvar till Kent-nivå men hon är trots det bättre än Kent i mina modersöron. Johanna bad mig nudda luggen med en sax och blev nöjd över resultatet. Vi har pratat djupa grejer och vi tycker om varandra. Nu nyper jag mig i armen. Jag är vaken. Lycka mitt i januari fast jag är dödstrött och lönen inte kommer förrän efter helgen.

Igår var vi på IKEA och kollade kök. Vi gick förbi spegelavdelningen och Malin stannade upp framför en av speglarna och sa; kom, vi kollar om vi är lika. Två släthudade tonåringar log in i spegeln, sen kom jag och helt plötsligt såg jag att jag var på väg att bli äldre! Min inre bild har fått sig ytterligare en törn. Men uppmuntrande ord från slät-hudingarna, om att rynkor är väldigt vackert, fick en sleten mor att må okej ändå.

Och här sitter man och mår fint. repeat...repeat... nanananaaaaana

Har fastnat!

Jobbar mycket tillsammans med en härlig fotograf och vi babblar på en hel del mellan varven. Han har ett uttryck som jag alltid har tyckt om och det är när jag kräver något omöjligt och frågar honom lite tvekande om han tror att det går att fixa. Då svarar han alltid, och då menar jag alltid; Absolut. Detta lilla ord klingar fint i mina små öron. Så tänkte jag att det ska jag ta över. Låter trovärdigt och positivt. MEN jag har blivit en missbrukare! Jag säger det hela tiden. Har t o m smittat ner min omgivning. Soffan (Sofie) här på jobbet har adopterat ordet och tagit med sig smittan hem. Jag vet inte var detta kommer att sluta. Avprogrammering. Har försökt ersätta med ordet Precis istället och komma ur Absolut men vete fasen om det blev så mycket bättre.
Just nu känner jag mig annars mer som Absolut Inte för jag har lite för mycket omkring mig just nu....

WienerLover

Såg ett program med Carina Berg för ett tag sedan. Tjejen gillar T-shirts. Med tryck. Vid ett tillfälle hade hon på sig en lila med en tax och texten WienerLover. Här kommer en uppmaning till någon butikskedja som vill tjäna pengar på en storsäljare. Köp in ett parti WienerLovers.

Frisyrchocken

När jag var 6 år var jag en liten spinkig och guldlockig tös som inte lade allt för stor vikt vid hur jag såg ut på huvudknoppen. Gick med en liten tofs på huvudet som min mor vid festliga tillfällen rullade upp på en spole så den fick en liten krull och så satte hon ett rött band i. Så var jag nöjd. Men min mor hade fått för sig att jag skulle klippa mig och få till en polisongfrisyr med lite höjd som var populärt då i början på 70-talet. Jag var skeptisk och motsträvig minns jag. Men min mor var enveten och övertalade mig till slut att gå med till frissan som också var min kusin. Hon hette Gun och hade sin salong bredvid ICA. Mor Hjördis satte ner mig i frisörstolen och tänkte att hon kunde passa på att handla lite under tiden som jag blev modernt klippt. Där satt jag med Gun och hennes sax. Klipp klipp så rök dom små lockarna. Vet inte om Hjördis hann berätta för Gun vilken frisyr hon hade tänkt sig men antingen hade hon glömt eller så hade Gun inte lyssnat för polisongfrisyren rök all världens väg. Hela min lilla kropp protesterade men det kom inte ett ljud ur min mun. Förmodligen var jag chockad. Herregud som jag såg ut. Tårarna brände men jag höll krampaktigt tillbaka dom bet ihop och längtade efter mamma. Resten är ett svart hål. Kommer inte ihåg något mer än att jag låg hemma i sängen och skrek, jag var förtvivlad. Hörde långt bort att mamma mötte kompisar och syrran på trappen och bad dom säga att jag blev fin i håret. Hon tvingade upp mitt lilla hår på en spole och försökte få till en krull igen men det var kört.
Kulmen på frisörkatastrofen var att klass 1A skulle ta sitt första skolkort. Flickor för sig och pojkar för sig. Jag hamnade i pojkarnas kö. Sammanbiten och knäckt. Detta är historien om varför jag aldrig mer i hela mitt 46-åriga liv har haft kort frisyr.

En hyllning till min goe far

Imorgon fyller min pappa Åke 81 år. Han är lite stukad av åren som gått, efter 2 strokes och en hjärtinfarkt. Inte den kraftkarl som han en gång var. Då, när han kunde ta hyperheta formar från ugnen utan grytlapp. Lädernävar som hade varit med om ett och annat.
Han växte upp som nästyngst (tror jag, han kan ha varit yngst) i en underbar skara av 10 syskon. Elis, Willis, Gunnar, Allan, Alice, Inga, Svea, Ella, Milton, Anna och så lille Åke. Nu är alla hans syskon borta. Ella dog i veckan.
Jag kommer ihåg alla mina fastrar och farbröder som roliga och trygga människor, med några undantag, så jag tror att min farmor och farfar gjorde ett mycket gott jobb. Dom gav min far en trygg uppväxt. Och det har han fört i arv till mig. Jag har sköna minnen av min uppväxt. Pappa kunde allt. Han kunde faktiskt både sy och snickra. Han skruvade ihop en cykel som var den mest lättrampade i Dalsjöfors. Han lagade en grönsakssoppa som kunde serverats på 28+. Hela diskbänken hemma var fylld med perfekt skurna palsternackor, morötter och kålrötter... Så fick man provsmaka på kvällen och kolla så att det var tillräckligt salt.
Jag fick åka truck med pappa, hela vägen från huset (som han byggt själv) till hans jobb som verkmästare på Järn&Stål numera Mont Blanc. Jag var nog bara 4 år men upplevelsen sitter som en smäck i minnet. Vi skumpade fram i 20 km/t men vi satt högt och gafflarna var grymma.
Det fanns några grejer han var och är mindre bra på och det ena det är det här med att uttrycka sig. Man kunde fråga en sak och det tog lång lång tid innan svaret kom, om det kom. Har aldrig sett honom bli varken arg eller ledsen och det är 100 sant. Men min mamma berättade att tårarna trillade ner för hans kinder när dom var på Mallorca -72 och jag och syrran, som var hemma själva, skickade ett riktigt brev till hotellet dom bodde på. Han satt på sängkanten och läste ett barnsligt brev och jag tror att han t o m längtade hem.
Nu är pappa 81 och dom har lämnat sitt hus efter mycket möda och stort besvär och imorgon blir det älgstek, syltlök och mjölig potatis. Så får vi hoppas att han lever uti hundrade år....
/Tina stolt dotter till Åke

Kärleken börjar svalna

Skaffade ju mig en ny kompis för ett tag sedan. En liten slim svart goding från USA. Som kunde en massa kul saker och hade ett djup, men ändå enkelhet, som jag inte har upplevt av föregångarna. Jag blev lite kär och vi var tillsammans nästan hela tiden. Pratade, spelade, tog kort, mejlade och surfade runt på en massa kul grejer. Men man blir snabbt lite blasé och tänker att var det inte mer än så här? Vi kommer säkert att hänga ihop några år men den där första spänningen är förmodligen borta. Eller så hittar man nya knappar att trycka på som gör att man utvecklas och blir ännu tightare. Nä nu får jag sluta skriva och ta min lille goding i handen och tänka på att det är en dag i morgon oxå.

Byt ut ordet Klimakterium

Hamnade framför en lite sevärd film häromkvällen som hette Galen i kärlek, som ju var en "klockren" svensk översättning av den engelska titeln; Somethings Gotta Give. I alla fall den handlade kort om äldre män som blev kära i mycket yngre kvinnor, ung man som blev kär i äldre kvinna (obs, singular dom är inte så många) och så om äldre kvinna som blev kär i äldre man och vice versa.
Men så var det en scen där Jack Nicholson ligger uppe på Diane Keaton (äldre kvinna blir kär i äldre man) så väser han fram (han har nyss haft en hjärtattack) Birthcontroll? Då ler Diane Keaton och säger endast ordet Menopause.. sen får dom en fantastisk liten resa. Tänk om filmen hade varit dubbad till svenska tänker jag. Jack väser Skydd? Diane ska då leende försöka få ur sig ordet Klimakterie på ett sensuellt och mjukt sätt. Allt runt om dom hade kroknat och vissnat. Även Mr Midnight som Jacks behag kallas i filmen.
Jag tänker bojkotta ordet klimakterie när den tiden är inne, jag vill inte gå in i nåt hårt och taggigt konsonanttillstånd utan vallas in i en mjuk och livslång meeeenoooopause. Låter nästan vackert tycker jag.

Är uttråkad

Nu har det varit för mycket luckor i min rutin. För mycket dötid för mig helt enkelt. Fixar inte det riktigt. Zoomar in på små saker som man kan reta sig på. Exempelvis varför brödrostsladden är så jäkla kort att man inte kan ha den på frukostbordet. Eller varför den lilla penseln i läppglanstuben inte når ända ner så man kan göra åt det sista ynka av sin favoritnyans. Eller varför det ska vara så svårt att hitta rätt små glödlampor till adventsljusstaken, helt plötsligt lyser en av dom mycket starkare! Eller varför man går och köper maffiga blockljus som bara viker ner sig och brinner inåt. Ja herregud tack och lov att det alldeles strax är onsdag igen så man kan börja jobba på sitt nyårslöfte på riktigt. Bli en glad, trevlig medmänniska som tänker snälla tankar och inte retar sig på en massa små skitsaker.

Släkten är bäst

Håller ju på med mitt husbygge. Det vet alla i min omgivning. En del mer än andra. Jag har bra koll på det mesta och vet hur och vad jag vill. Dessutom har jag en svåger som lotsar mig hyfsat genom dom värsta minorna. Branschen är en skojarbransch och jag har lärt mig att inget är vad det verkar vara. Priser halveras eller fördubblas. Virke som är från Norrland har växt i en småländsk mosse snabbt som s-tan och har färre ådringar än vad jag har runt ögonen. Eller det blev kanske fel. Dom är ju rätt många dom där små strecken runt ögonen och då skulle ju virket kunna vara rätt ok ändå. I alla fall... Ett tungt beslut att ta är det där med färgen på huset. Kulören skulle vara mattsvart hade jag bestämt. Så då var det Falu svartfärg som gällde. Målarmästaren skakade på huvudet och menade att den färgen är som godis för ett lite fuktigt virke som har växt på den småländska mossen. Rötlarverna älskar äggtempera. Sen håller inte färgen speciellt länge då det mesta är vatten. Jaha var hamnade man då? Hjälp mig, har jag sagt till min omgivning. Tystnad. Ingen vågar råda en argbigga. Endast min goa, kära syster som är härdad sedan många år. Du ska måla med svart lasyr (som då blir lite blankare). Det finns annat att göra än att hålla på med att måla hus i tid och otid.
Tack syster. :-)