Jag troooor kanske ...

... att mitt hår stannar kvar på knoppen nu. Förmodligen bara för att jag var och köpte två nya Resterödmössor idag. Jag har kunnat dra av stora tussar flera gånger om dagen nu i ca 2 månader. Att det finns nåt kvar är en gåta. Den sista tiden har jag haft mysse på huvudet. Ser så sjuk ut på nåt sätt när inte frisyren finns.
Igår var en svarta gropen dag igen. Satt nån på bröstet redan när jag vaknade på morgonen. En tung f-n. Tårar tårar tårar. Dom slutade inte att rulla. Malin kom hem och höll om mig. Sen kom kompis Gulli och klippte/trimmade gräsmattan. Och så syster och svåger framåt kvällningen. Mona sov över. Hon somnade gott i fåtöljen en stund innan vi släckte och gick och lade oss. Även om vi inte sågs så mycket så var det skönt att höra ljud från en annan människa i huset. Hon var borta när jag vaknade men hade tagit in tidningen och skrivit en liten fin lapp. Så då försvinner maran från bröstkorgen efter hand. Malin fick nog ta värsta smällen. Inte kul att ha en mamma som bara gråter.
Idag har varit en hundra gånger bättre dag. Tittar ut på min fixade trädgård och vet inte hur jag ska kunna tacka alla supersnälla vänner som hjälper mig med saker som jag förr fixade med vänster hand.
Tack snälla ...

Sliten i huvudet

Har varit en tuff vecka både fysiskt och mentalt. När man ligger på soffan och väntar på att kroppen ska komma iordning så flyger hjärnan lätt iväg. Tänker att här ligger jag och sjunker djupare och djupare ner i skiten pch att dagarna läggs på nedräkningskontot. Blir så ohyggligt nedstämd. Människor ringer och jag kan inte svara för tårarna bara rinner. Samtidigt så är det ju det jag behöver, händer som drar upp mig ur hålet och får mig att funka igen. Igår var en konstant gråtdag. Johanna ringde när hon slutat jobbet och tog sig hem till mig i regnet. Jag var ingen rolig person men tårarna slutade rinna och jag tyckte det var så skönt att hon var här. Sov över och tog bussen tidigt i morse. Och i tisdags gjorde Malin samma sak. Kom hem hit sent på kvällen bara för att sova hos sin lilla utslagna mamma. Lilla... jag är verkligen äckligt liten på kroppen. Inget skönhetsideal här inte. Knotig. Usch. Njut av era välkända kroppar som ser ut som dom alltid gör, kanske nåt kilo upp eller ner men som ändå behåller sin form.
Tur det finns kläder.
Nu ska jag åka och hämta Johanna igen. I morrn blir det kroki....och jag är inte modell

Bloggsemester

Har varit lite mycket det sista så jag har helt enkelt inte orkat skriva.
För två veckor sedan var syster, jag och mina töser i Köpenhamn och hade det mysigt. Småshoppade, var på Louisianna, åt gott. På vägen hem kom febern. Stoppljus. Stannade i bilen under däck på väg över till Helsingborg. Malinsmulan fyllde 20 på söndagen så stort kalas som jag inte hjäpte till så där fantastiskt mycket med. Johanna och Mona fixade.
I helgen var Mona och jag högst upp i Sverige. Kiruna. På lördagsmorgonen åkte vi sakta ut mot Nikkaloukta och en efterlängtad helikopterfärd, min första någonsin. Satt och fikade med lille Mattias som hade hand om markservicen medans piloten kämpade sig från Abisko ner till oss. Det blåste. Sen kom då coole piloten som hette Marcus. Såg precis ut som en pilot ska se ut. Mörk, skäggstubb och pilotglasögon och en mörk trevlig röst. Vi lyfte och svepte mellan bergen. Fru Kebne fick vi inte flyga över p g a vinden. -Där ligger tjjibbetjocke och där har du .... Kommer inte ihåg ett namn förutom Lappporten.
Sen hade vi fortsatt mysigt i trädhotellet i Luleå innan färden gick hemåt. Febern kom först på tisdagen den här gången. Nu är jag salta på benen igen.
Nu får det vara lungt med resor för ett tag.
I övrigt är väl mitt tillstånd ok. Är lite deppig från och till. Märker hur min kropp inte orkar så som jag är van vid. Maten smakar gift och jag försöker sålla ut det jag tycker smakar som förr. Blir mycket frukt, bär, mjölk och sånt. Idag kommer mor min med lite mat. Köttbullar och potatismos tror jag det blir. Hon e snäll hon ...