Imorgon fyller min pappa Åke 81 år. Han är lite stukad av åren som gått, efter 2 strokes och en hjärtinfarkt. Inte den kraftkarl som han en gång var. Då, när han kunde ta hyperheta formar från ugnen utan grytlapp. Lädernävar som hade varit med om ett och annat.
Han växte upp som nästyngst (tror jag, han kan ha varit yngst) i en underbar skara av 10 syskon. Elis, Willis, Gunnar, Allan, Alice, Inga, Svea, Ella, Milton, Anna och så lille Åke. Nu är alla hans syskon borta. Ella dog i veckan.
Jag kommer ihåg alla mina fastrar och farbröder som roliga och trygga människor, med några undantag, så jag tror att min farmor och farfar gjorde ett mycket gott jobb. Dom gav min far en trygg uppväxt. Och det har han fört i arv till mig. Jag har sköna minnen av min uppväxt. Pappa kunde allt. Han kunde faktiskt både sy och snickra. Han skruvade ihop en cykel som var den mest lättrampade i Dalsjöfors. Han lagade en grönsakssoppa som kunde serverats på 28+. Hela diskbänken hemma var fylld med perfekt skurna palsternackor, morötter och kålrötter... Så fick man provsmaka på kvällen och kolla så att det var tillräckligt salt.
Jag fick åka truck med pappa, hela vägen från huset (som han byggt själv) till hans jobb som verkmästare på Järn&Stål numera Mont Blanc. Jag var nog bara 4 år men upplevelsen sitter som en smäck i minnet. Vi skumpade fram i 20 km/t men vi satt högt och gafflarna var grymma.
Det fanns några grejer han var och är mindre bra på och det ena det är det här med att uttrycka sig. Man kunde fråga en sak och det tog lång lång tid innan svaret kom, om det kom. Har aldrig sett honom bli varken arg eller ledsen och det är 100 sant. Men min mamma berättade att tårarna trillade ner för hans kinder när dom var på Mallorca -72 och jag och syrran, som var hemma själva, skickade ett riktigt brev till hotellet dom bodde på. Han satt på sängkanten och läste ett barnsligt brev och jag tror att han t o m längtade hem.
Nu är pappa 81 och dom har lämnat sitt hus efter mycket möda och stort besvär och imorgon blir det älgstek, syltlök och mjölig potatis. Så får vi hoppas att han lever uti hundrade år....
/Tina stolt dotter till Åke
3 kommentarer:
Gud va fint, jag sitter med tårar i ögonen! Vilken hyllning! Till en far som verkar varit en riktig karl... de växer inte på träd nuför tiden. Själv är jag lyckligt lottad med 2 fäder (dock av senare generation) och en man att vara stolt över (kanske ska skriva en hyllning jag också?) Kram Jeanette
Det tycker jag att du ska göra. Olika generationer har olika förutsättningar att göra så gott man kan.
Kram /Tina
Sitter också med tårar i ögonen när jag läser och minns tillbaka alla härliga och roliga stunder vi har upplevt. Tänk vad han kan vår far!!!
Skicka en kommentar