Vilse

Vi bodde på landet jag och mina barns far. Köpte ett litet hus på Nabben vid Tolken. Långt ut i granskogen. Närmsta by var Äspered och dit var det en halvmil. Vi skaffade oss en hund ganska direkt, en Siberian Husky som såg ut som en liten rävunge när hon var valp. Sen kom barnen i snabb takt. Jag trivdes ganska bra i granskogen. Utom när åskan mullrade in och stormar röck i granarna. Det stormade hårt vid nåt tillfälle så stora delar av skogen fick göras till kalhygge. Skogarna där jag och hunden Birka hade gått många och långa promenader. Vi brukade gå en speciell runda så man kom ut lite längre ner på vår väg.
Minns en speciell gång direkt efter att skogen blev ett hygge. Vi skulle på kalas till mor å far i Dalsjöfors och jag sa till Thomas att jag tar Birka och går rundan så kan ni hämta upp mig på vägen. Jag trampade i väg i snögloppet upp på vår sedan länge välkända runda. Släppte lös hunden och vek in i skogen. Men efter ett tag var jag helt vilse. Skogen som jag kände så väl var helt förändrad, alla kända riktmärken var borta och helt plötsligt var jag totalt lost. Jag försökte ta mig tillbaka i mina egna fotspår men snön smälte undan. Kände hur paniken kröp inpå. Kollade molnen för att se vartåt dom gick men blev bara yr. Lyssnade efter ljud men allt jag hörde var suset från granarna. Ropade in min vilda hund som nog hörde att matte började bli rädd. Sa åt henne att NU GÅR VI HEM. Hon satte nosen i backen och jag valde att lita på henne. Hon tog oss ut till vägen precis lagom till att Thomas och barnen kom åkande i vår gamla Volvo. Jag hoppade lycklig in i min trygga värld. Smock sa det, hela bilen immade igen till en mjölkvit dimma av min stressade kropp. Thomas vände sig om samtidigt som han gnuggade på rutan och sa -Vad hände? Vad har du gjort? -Jag har vart vilse, sa jag. -Oj, sa Thomas hann du det på 20 minuter. Sen åkte vi ner till Dalsjöfors och åt kotletter med sås, mjölig potatis och gelé.