Jag var 11 år. Stod och prickade tallstammar med en slangbella som min pappa hade täljt till av en y-formad grenklyka. Plockade småsten på vår garageuppfart och stoppade dom i byxfickan. Koncentration och så smack iväg med en liten sten på stammen. Plonk.
Bakom ryggen var garageporten. En traditionell gammal tvådelad port med två fönster lite högre upp och en rätt ordentlig glipa mellan dörrarna. Så när jag stod där och siktade så bankade det plötsligt till på rutan. Jag hoppade högt. Blev skiträdd. Jag anade att det var min mor som ville skrämmas, men jag visste inte. Jag bestämde mig för att inte bry mig utan fortsatte med mitt prickskytte. Plonk..plonk...plonk. Så bankade det till igen efter en bra stund. -Nä, mamma jag vet att det är du. Sluta! -Mamma, det är väl du? Inget svar. Jag bestämde mig för att gå fram och kika i glipan mellan dörrarna för jag nådde inte upp till fönstret. Smög mycket tveksamt fram och och kikade in. Rakt in i ett annat öga!!! Herregud vad rädd jag blev! Backade, skakade i hela kroppen och vrålade ett vansinnestjut rakt ut. Mammmmaaaaaaaaaaa!!
Och ut genom dörren for mycket riktigt min mor, fruktansvärt ångerfull när hon såg hur hon hade skrämt skiten ur sin lilla 11-åring. Hon fick slå till mig på kinden innan jag slutade vråla. Chocktillstånd. Sen sjönk jag ihop i en liten hög. Hård uppväxt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar