Fortfarande adress SÄS

Är hemma på en liten kort permis. Mona har städat och röjt. Jag låg mest på soffan och sörplade vatten.
Dom hittar inte orsaken till min feber som på beställning kommer varje kväll och drar iväg upp till 40 och lite till. Någon typ av infektion är det men inte svamp som dom trodde ett tag. Svampen ser sin chans när cellgifterna har slagit ut dom små vita och dessutom matad med sockersöt cortison som är favoriten hos svampen. Men som sagt ingen fungis.
Nu har jag dessutom hamnat på dubblerum med en fruktansvärt sjuk kvinna i obestämbar ålder. Hon är svullen och hårlös stackars stackars lilla mäniska. Hon har haft bröstcancer sedan 2001. Jag lovade att plocka med en påse frisk luft. Det är det man längtar efter när man ligger och tittar ut över Borås dag ut och dag in.
Min lever ligger och vilar. Ingen ökning av metastaser trots att det var så länge sedan jag fick mina gifter. Smakar gift i munnen fortfarande så dom sitter nog i ett tag till. Nu håller dom på att plocka bort alla s k infarter i min kropp. Dom utgör en infektionsfara och den första dom drog ut var min Piccline som jag haft in i armen och ut strax över hjärtat och där jag fått min kurer. Den har varit bra för jag har sluppit och bli stucken. Det lär jag bli nu. Redan är den ena armen heroinchic för jag har tagit prov på prov på prov. Nästa infart som ska väck är förhoppningsvis min urinledarinfart. Har en tid bokad nästa vecka och den håller jag hårt i för är den där äckliga påsen på benet väck så kommer hela jag att må mycket bättre. Gillar inte saker som gör att jag ser sjuk ut.

Sen har jag ju missat en second opinion-date på Östra i Gbg p g a allt detta. Men... min avdelningsläkare (inte Tobias <3) kom in och berättade att dom har varit i kontakt med Östra och att dom hade haft uppe mitt fall på en konferens den 22 mars med både kirurger och onkologer. Den lilla glimma hopp var att om jag kan fortsätta med mina gifter och metastaserna drar sig tillbaka så tar dom upp mitt case på nytt för en ev operation. Sådana här besked har jag svårt att gladjas över för det är en så lång resa och det kan hända tusen saker på vägen. Men visst det är alltid ett ljus i tunneln.

Ni snälla snälla människor som hör av er ta inte illa upp om jag inte svarar för ofta ligger jag och slumrar eller är iväg på lite röntgen och sånt fix. Tycker så mycket om er och tack för att ni bryr er...