Har varit en tuff vecka både fysiskt och mentalt. När man ligger på soffan och väntar på att kroppen ska komma iordning så flyger hjärnan lätt iväg. Tänker att här ligger jag och sjunker djupare och djupare ner i skiten pch att dagarna läggs på nedräkningskontot. Blir så ohyggligt nedstämd. Människor ringer och jag kan inte svara för tårarna bara rinner. Samtidigt så är det ju det jag behöver, händer som drar upp mig ur hålet och får mig att funka igen. Igår var en konstant gråtdag. Johanna ringde när hon slutat jobbet och tog sig hem till mig i regnet. Jag var ingen rolig person men tårarna slutade rinna och jag tyckte det var så skönt att hon var här. Sov över och tog bussen tidigt i morse. Och i tisdags gjorde Malin samma sak. Kom hem hit sent på kvällen bara för att sova hos sin lilla utslagna mamma. Lilla... jag är verkligen äckligt liten på kroppen. Inget skönhetsideal här inte. Knotig. Usch. Njut av era välkända kroppar som ser ut som dom alltid gör, kanske nåt kilo upp eller ner men som ändå behåller sin form.
Tur det finns kläder.
Nu ska jag åka och hämta Johanna igen. I morrn blir det kroki....och jag är inte modell
3 kommentarer:
Älskar dig. <3
Hej. Jag har gått i Johannas klass, så ibland brukar jag kika lite i hennes blogg. Tycker att hennes pyssel är så mysigt. Det var genom hennes blogg jag hamnade här. Ville väl egentligen bara skriva att jag tänker på er, trots att jag och Johanna aldrig har varit nära vänner utan mer hej-på-stan-bekanta. Det du skriver om känns personligt, så jag kommer inte att "snoka runt" här mer. Jag ville bara lämna en kommentar när jag nu råkade snubbla in här. Önskar er allt gott.
Men så roligt Anonym att du hittade hit. Du är välkomen tillbaka för har man en blogg så är inget personligt längre..
Skicka en kommentar