Min sportkarriär

Inte många vet men jag har varit rätt aktiv när jag var ung. Allt från elitgympa till curling. Spelat volleyboll, basket och dansat jazzbalett. Ett tag höll jag på med allt samtidigt men då jag låg en meter ovanför sängen när jag skulle knoppa in på kvällen så sa min lilla mor till mig att det är nog bäst att jag väljer vad jag vill göra på min fritid så jag kommer till ro och kan sova på kvällarna. Jag valde då handboll. Syrran spelade sen några år och kan hon så kan jag, tänkte jag. Ymer. Tunga duktiga tjejer som systrarna Ann och Pia Larsson. Ann var med i landslaget och var t o m i TV lite då och då. Nu var jag lite yngre, 15 tror jag, så jag tränade inte i deras division. Men jag stretade på och sprang mina sträckor fram och tillbaka, anfall-försvar-anfall-försvar. Upp och ner. Spelade ytter på vänsterkanten. Gjorde aldrig mål. Gillade inte att spela match heller. Blev alltid lite nervös. Mor och far var av någon anledning aldrig med och kollade. Vi pratade om det häromdan jag och min syster. Lite konstigt men så var det. Förutom en gång och det var min sista match. Någonsin. Rampfeber. Mamma och pappa på läktaren och mycket folk. Rampfebern tog över och jag gjorde ett obegripligt självmål. Rullade bollen till målvakten som inte fick ta passning då så bollen rullade sakta sakta in över mållinjen. Då la jag ner min handbollskarriär och riktade blicken mot något helt annat som inte hade så mycket med sport att göra ...