Första kyssen kommer jag ihåg. Vi hade en liten blond kille i klassen som kallades för Simpan. Bäst i klassen. I allt. Han var inte speciellt söt men rätt snäll. Virvel i håret och en ständig snuva som rann utanför som det gör på vissa barn. Vet inte hur det kommer sig att dom inte torkar bort det men en del barn verkar inte bry sig utan slickar liksom bort det lite då och då med en svepande tungrörelse istället.
Vi gick i ettan och hade delvis samma väg till skolan så ibland såg jag ryggen på lille Simpan som skuttade framför mig. En dag gjorde han plötsligt helt om och sprang raka vägen mot mig med snoret rinnande - kastade sig om halsen på mig och gav mig en riktigt och då menar jag riktigt blöt kyss mitt på munnen. Tittade på mig en liten stund och sen skuttade han iväg igen. Förvånad stod jag där och kom på mig med att slicka mig om munnen innan jag började spotta och fräsa när jag kände den salta snorsmaken. Sen hände inget mer. Kort romans. Simpan växte upp och blev läkare i Uppsala. Vad annars? Snuvan botad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar