Morbror Olle är död. En mycket härlig släkting som alltid var go och glad. Vi var på begravning idag min syster, min gamla moster Marianne och så jag. Mor och far var på bussresa och kunde inte vara med.
Det enda roliga med begravningar är att jag får träffa mina kusiner och andra släktingar. Flera av dom har jag inte sett sen dom var pyttesmå. Märklig upplevelse. Alla är vuxna och har egna liv. – Och du måste vara Catarina, sa kusinen Hans-Olof till min syster. Virrigt.
Efter ett antal begravningar kom jag för en gångs skull ihåg att ta med mig lite pappersnäsdukar. Jag brukar alltid få ta till översidan på handen och dra några vändor under både ögon och snorande näsa. Man blir ju alltid så berörd när man sitter i kyrkan och folk runt om börjar snyfta när kantorn spelar "Där rosor aldrig dör" i loop. Så blev det inte idag. Vilken präst! Han läste stolpvis innantill att ..hmm...Per-Olof Persson hade levt ett långt liv. (90 år)...han.. träffade sin fru Gullborg 1943...dom gifte sig 1945..han var från Sjötorp i Borås...och flyttade till Göteborg.. jobbade med trä och var militär på LV4..svamlade på en stund sen ändrade han sig till – nä han jobbade på LV6 var det visst.
Då tänkte jag att men snälla nån.. här har en underbar människa levt ett långt och till stor del lyckligt liv och så är det hans sista framträdande innan han lämnar oss andra och då ska man baske mig få ett värdigt farväl. Inte nån halvblind präst som inte har läst på sin läxa. Det var det mest ledsamma med den här begravningen.
Sen står man där på kyrkbacken och småpratar en stund och förundras över hur gamla alla har blivit. –Vi måste höras. Javisst. Nummer byts och så vet man att vi ses förmodligen inte förrän vid nästa kyrkbesök..
Det enda roliga med begravningar är att jag får träffa mina kusiner och andra släktingar. Flera av dom har jag inte sett sen dom var pyttesmå. Märklig upplevelse. Alla är vuxna och har egna liv. – Och du måste vara Catarina, sa kusinen Hans-Olof till min syster. Virrigt.
Efter ett antal begravningar kom jag för en gångs skull ihåg att ta med mig lite pappersnäsdukar. Jag brukar alltid få ta till översidan på handen och dra några vändor under både ögon och snorande näsa. Man blir ju alltid så berörd när man sitter i kyrkan och folk runt om börjar snyfta när kantorn spelar "Där rosor aldrig dör" i loop. Så blev det inte idag. Vilken präst! Han läste stolpvis innantill att ..hmm...Per-Olof Persson hade levt ett långt liv. (90 år)...han.. träffade sin fru Gullborg 1943...dom gifte sig 1945..han var från Sjötorp i Borås...och flyttade till Göteborg.. jobbade med trä och var militär på LV4..svamlade på en stund sen ändrade han sig till – nä han jobbade på LV6 var det visst.
Då tänkte jag att men snälla nån.. här har en underbar människa levt ett långt och till stor del lyckligt liv och så är det hans sista framträdande innan han lämnar oss andra och då ska man baske mig få ett värdigt farväl. Inte nån halvblind präst som inte har läst på sin läxa. Det var det mest ledsamma med den här begravningen.
Sen står man där på kyrkbacken och småpratar en stund och förundras över hur gamla alla har blivit. –Vi måste höras. Javisst. Nummer byts och så vet man att vi ses förmodligen inte förrän vid nästa kyrkbesök..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar