Vi strosade bort till Ullevi framåt 8, 5 glada tjejer varav en hade lyckats tappa bort 650:- redan första kvarten. Småländska. Trodde dom hade koll på pengar smålänningar! Hon tog med sig sin andra småländska kompis och gick tillbaka i samma fotspår hela vägen bort till bilen med blicken riktad mot backen. Inga pengar såklart. Däremot hittade dom lite vin som dom hade sparat i bagaget, i en kylbag, sa dom strålande när dom kom tillbaka efter 1 timme.
Nåväl, inne på Ullevis plan stod vi tappert och väntade. Länge. Kl 22 gick hon på scenen. Vi såg en liten prick långt bort. En liten blond brud med en kropp hård som flinta. Ett muskel- och energi knippe. Hon sjöng, dansade och slet och jag stod där och undrade vad det var som var fel. Konserten kom inte igång och inte berodde det på Madonna. Det berodde på mig och alla andra som stod där och klappade lite lamt. Vi hade inte gått dit för att vi har Madonna som vår största idol utan för att ha sett henne bara. Publiken var slö helt enkelt. Efter 1 1/2 timma var det över. Game over. Inget inrop. Tända lampor och en axelryckning. Så var det med det. Sen väntade bara en trixig hemfärd ut från Göteborg som tog nästan lika lång tid som konserten.
Nästa helg skulle jag väldigt gärna vilja åka på Way out west och kika på Anthony and The Jonsons tillsammans med Göteborgs Symfoniorkester. Krogarna i Göteborg måste gå på högvarv. 3:e helgen i rad med musikälskande och törstiga besökare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar