Jobbet är igång igen. Vi har varit ute i butik och kollat läget. Vi sticker ofta ut och kollar upp verkligheten så vår reklam landar rätt. Snackar med butikspersonal om ditt och datt. I veckan tog vi en snabbsväng till färgfackhandeln. Karin, Christer och jag. Vi snodde runt lite i butiken och efter ett tag får damen i kassan koll på oss och börjar stega iväg åt vårt håll. Karin och jag såg på detta långa håll att hon hade en mycket blank, ny och fin peruk på huvudet. Inte Christer. När hon är framme vid oss frågar hon; -Kan jag hjälpa till med något? Och ni som känner Christer vet att det är inte speciellt ofta han skojar till det med personer han inte känner. Ja, säjer Christer vi skulle vilja ställa lite frågor. -Jaha okej säger damen. Liten konstpaus uppstår innan Christer på sitt lite skojiga sätt säjer, -Hur mår du? Karin och jag sjunker sakta genom golvet och tänker, va fasen ser han inte att hon har en superduperblank peruk på huvudet?! Hon har cancer. - Ja, säger damen lite förläget, det är väl rätt okej nu. Christer fortsätter helt oberörd att fråga om hur det har gått i butik och vad folk vill ha och damen säger att -Ja, jag har ju inte varit så mycket i butik det sista. Då fasar Karin och jag ut Christer och tar över frågestunden innan fler grodor hoppar ur hans mun. Men det är inte förrän vi sitter i bilen på väg till jobbet som jag och Karin påpekar att hon förmodligen inte mådde så prima. Va? säjer Christer. -Vaddå, hade hon peruk? Var hon sjuk? Det såg inte jag.
Häpp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar