Vacuum

Då har vi varit på den absolut sista HarryPotter filmen. Lite ledsamt. I 10 år har vi följt jakten på de 7 horrukruxerna som skulle förstöras för att Harry skulle få ro. Johanna bokade 3 platser och vi knödde oss förbi den ena tjocka bruden efter den andra innan vi kunde sjunka ner på våra stolar. Tjejen vid sidan om Johanna hade bunkrat upp med stor popcorn och myyycket godis. Filmen drog igång och samtidigt med den ett febrilt prasslande och tuggande. Johannas granne môlade på med sina popcorn samtidigt som hon sörplade cola. Filmen var bra och efter halva filmen (1 timme) började även publikens godisprasslande ebba ut. Inte Johannas granne. Hon får upp en sista påse som ska öppnas. Men den är seg och ljudlig. Vi tittar lite på henne och ler snett, hon ler lika snett tillbaka men ger sig inte. Påsen öppnas till slut och man tänker att nu blir det väl äntligen hyfsat tyst. Hon stoppar in den efterlängtade godisbiten i munnen och ett märkligt vacuumljud uppstår. Detta ljud är lika med att trycka på en explosiv skrattattacksknapp för mig. Hela kroppen skakar...mina skratttårar väller ur ögonen och jag smittar ner mina barn med samma förbjudna attack. Hela vår bänkrad skakar av ett inåtvänt bubblande skratt och så fort vi tittar på varandra så bubblar det igång igen. I flera evighetslånga minuter är filmen ett svart hål innan handlingen faktiskt blir rolig och resten av publiken börjar skratta. Först då kan vi fortsätta följa Harry mot sitt öde.