Johanna, min dotter, tror på spöken. Hon ser och hör allt möjligt. Igår kväll när vi satt på Babbel och åt tapas berättade hon att det spökar i vårt hus. -Men det är ju helt nytt, sa jag. Då kan det väl inte finnas några oroliga själar? Jo då är det så fiffigt att om man är en öppen själ så kan spökena hänga med hem berättade hon. -Jaha, sa jag vad har hänt då? -Ja det var några dagar sedan när jag låg i min säng och sov. Jag vaknade till och tittar upp över täcket och då står det en person i t-shirt och underkläder vid fotänden av min säng, berättade hon. -Men herregud blev du inte rädd? sa jag. -Nä, jag var rätt trött så jag somnade om.
Sen berättade hon om spöken hon sprungit på genom åren. Det tydligaste var nog när dom var i Italienska alperna med sin pappa. Johanna blev sjuk under semestern och låg hemma själv en dag på rummet. Hon hörde hasande steg som vandrade runt lite planlöst. Hon berättade detta för sin pappa när han kom hem och precis innan hon skulle beskriva vad det var hon hade hört flikade hennes syster Malin in och sa - Visst är det någon som hasar runt här? Hmmm, sa pappan lite skeptiskt, det låter konstigt. Sen pratades det inte mer om det. Dom fick varsin slickepinne med en sån där visselpipa i. Dessa visselpipor blåstes det ganska friskt i ett tag men när dom tystnat och lagt ifrån sig piporna så hördes det helt plötsligt ett långdraget visselpipsvisslande från rummet bredvid. Dom tittade på varandra och håren på armarna reste sig...
Vet nu inte om det är detta spöket som har hittat hem till oss men troligt är nog att det är någon från kyrkan som besöker oss då det är kyrklig mark vårt hus är byggt på...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar